Mikael o Jenny

När man varit ute i stan och sett sig runt, så har man sett postkontor på olika ställen men inget i vårt område. Frågade i repan, vår snälle australienare skrev ut en liten karta åt mig. Det var inte långt till posten så jag tänkte spana in stället för ett par dagar sedan. Så att när jag väl behöver uträtta postärende så vet jag vart jag ska gå.
Jag hittade då ingen post.
Såg en brevbärare, men det var ju knappt någon ide att fråga vart han hörde hemma.
Gick gatan en gång till fast då på andra sidan, men jag såg inte till någon post, gick på en närbelägen tvärgata, gick där med Mikael. Han kankse ser bättre än jag, men inget postkontor i sikte.
Så jag sa till i rapan att jag hitta inget postkontor, snälla som de är (eller, det är deras jobb!) visade en kille mig kontoret.
Så han och jag traskade iväg kl 15.00 som uppgjort, vi kunde dock inte prata med varandra för jag kan ingen kinesiska och han bara två ord eng. Så det blev en tyst promenad. Väl framme vid postkontoret så insåg jag att det första man blir blind på så är det väl ögonen. Ett anonymt litet kontor skymtade bakom ett par smutsiga glasdörrar, men nu hittar jag dit!
Så tog vi oss en tyst promenad hem på de hårt trafikerade gatorna bland alla cyklar, mopeder, bilar och gångare.